Enköping.då

Historia om en stad

Kolerans År 1834

 

I augusti år 1834 rapporterades det från Göteborg att en sjöman och dennes hustru avlidit i vad man kunde konstatera var kolera. Farsoten hade härjat i bl.a Frankrike och England åren innan och nu var den på väg att drabba även Sverige. I hela landet vidtog man nu åtgärder för att hindra spridningen.

Kampen mot koleran leddes i Enköping av herrarna i sundhetsnämnden. Det handlade till största delen om att upprätta hinder för personer att okontrollerat ta sig in i staden.

Vården av de insjuknade däremot prioriterades inte. Anledningen till detta ointresse var enkel. Man visste inte hur sjukdomen kunde botas. Man kände väl till dess symptom – våldsamma diaréer och  kräkningar – samt att den  var smittsam. Hur den smittade och vad som orsakade sjukdomen visste mandäremot inte.

 

BRÄNNVIN, SENAP OCH BÖNER

I dag vet vi att koleran orsakas av en bakterie som i de flesta fall sprids med orent vatten och att den sjuke snabbt drabbas av vätskeförlust.

Vare sig förekomsten av sjukdomsalstrande bakterier eller antibiotika kände man till år 1834 och läkarvetenskapen stod som sagt maktlös. Dock fanns råd och anvisningar om hur den sjuke skulle behandlas. Ett av de vanligaste råden var att lägga den sjuke i en varm säng samt gnida in denne med brännvin blandat med kamfer, senap,peppar och terpentin. Dessutom rekomenderades åderlåtning vilket dessvärre ökade den sjukes vätskeförlust än mer. Om denna metod använts just i Enköping avslöjar inte arkiven.

På högsta ort i Stockholm visste man mycket väl att ingen bot fanns för de som drabbades av sjukdomen.

Man agerade därför som man alltid gjort när krig eller farsoter hotade landet. Kungliga kungörelser med böner om att förskonas från farsoten skickades ut att läsas i landets alla kyrkor.

 

HÖSTMARKNADEN INSTÄLLD

Arbetet med att hindra smittade att ta sig in i staden startade omgående i Enköping. Vägbommar med dubbla vakter sattes ut vid alla infarter. Anlände man från någon ort där kolersmitta konstaterats blev man satt i karantän utanför tullarna om man inte kunde visa upp ett sundhetspass som bevis på att man inte bar på smitta. Upp till 10 dygn kunde karantänen vara. De som bedömdes vara sjuka skickades genast till något av stadens tillfälliga kolerasjukhus varav ett inrättades i skolhuset, ett annat i tingshuset. Stadens gästgiveri förbjöds att ta emot resande och krogarna stängdes. Allt detta för att undvika folksamlingar. Att krogarna stängdes kunde man säkert stå ut med. Värre var att den planerade höstmarknaden måste inställas.

För befolkningen i staden och dess omnejd var detta en katastrof. På marknaden skulle mycket av det man odlat och annat omvandlas i reda pengar och varor som vanligtvis inte salufördes i staden kunde inhandlas. Nu försvann denna möjlighet. Än värre blev det när de första kolerafallen konstaterats. Magistraten i andra städer lät då meddela att man inte ville se några enköpingsbor på deras egna marknader.

 

KOLERAKYRKOGÅRD PÅ GRÖNGARN

Att man såg ytterst allvarligt på läget visas bl.a. av att dryga böter väntade den som undlät att genast rapportera om ett misstänkt kolerafall upptäcktes. Flera av vakterna vid stadens infarter dömdes till böter för att ha avvikit från sin vakttjänst.

I början på september dök de första sjukdomsfallen upp och det första offret för koleran var båtföraren Abraham Almroth. Han dog den 3 september. Sammanlagt tog koleran under två månader minst 11 liv i Enköping. I två dödsfall har diarré antecknats som dödsorsak men var troligen även dessa kolera. Totalt i Sverige dog ca. 12000 personer i koleran detta år. I oktober beslöt magistraten i Enköping att de döda skulle begravas utanför staden i Gröngarns skog samt även att staden hyrde ut en likvagn för ändamålet.