Enköping.då

Historia om en stad

Järnvägen

Den 12 december mitt på dagen år 1876 anlände konung Oscar II till Enköping. Han kom med tåg för att deltaga i invigningen av den nya järnvägen mellan Stockhplm och Bergslagen. Invigningen skulle ske med diverse festligheter i Västerås , men konungen ämnade stiga av en kort stund i Enköping för att där ta emot hyllningar och uppvakting av staden befolkning. En välkomstkommitté med borgmästare Frick i spetsen väntade otåligt i kylan.

Så kom då majestätet , i ett specialtåg draget av tvenne lokomotiv inköpta hos Sharp Stewart & Co i England. Konungen klev ned  via en blåklädd plattform ( någon perrong fanns inte). Han togs emot av hurrarop och leven. Hornmusik spelades av en musikkår sittande i en öppen vagn närmast loken. Den för tillfället ditforslade kanon med vilken salut skulle avskjutas vägrade dock att fungera.

Konungen beledsagades genom en äreport av granris in i stationsbyggnaden. Där hälsade han på de församlade . En sextett från Uppsala framförde några folksånger och fil.dr Åmark , kollega vid stadens läroverk , framförde några verser varpå borgmästaren utbringade en skål för konungen. Kung Oscar lyssnade tålmodigt till allt detta , utbringade en skål för Enköping , klev åter på tåget och for vidare mot Västerås.

Äntligen var så järnvägen invigd. Det hade varit ett svårt projekt att genomföra , inte minst p.g.a ständiga ekonomiska problem. Det hade startat sex år tidigare då representanter från några av Stockholms större handelshus och några ledande politiker beslöt att bilda ett bolag för att förbinda det rika Bergslagen med huvudstaden. Bolagets namn blev Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägsaktiebolag.

När nyheten om att en järnväg skulle byggas mellan Stockholm och Bergslagen nådde Enköping mottogs den givetvis med glädje. Staden skulle få möjlighet att bli en del av det växande järnvägsnätet. Resandet till huvudstaden skulle ju förändras avsevärt. Glädjen byttes dock snart ut mot besvikelse. Järnvägsbolagets planerade sträckning av banan inkluderade inte alls Enköping. Den skulle gå långt norr om staden - genom Litslena , Härkeberga och Sparrsätra. Endast genom ett stort aktieköp i bolaget lyckades enköpingsborna ändra planerna på banans sträckning. Den skulle nu gå genom Enköping.

Den först planerade sträckningen över Korsängsfälten , in mot hamnen där stationen skulle ligga och vidare västerut mot Västerås visade sig bli för kostsam. I stället valde man det billigaste alternativet - att dra banan norr om åsen och där placera stationen. Järnvägsstationen kom på detta sätt att ligga en bra bit från staden vars bebyggelse slutade i höjd med kyrkan på åsen. Enköpingsborna skulle inte ens kunna se stationen från staden.

Arbetet med banan tog något längre tid än beräknat. Orsaken var ständig penningbrist. Stations-byggnaderna blev exempelvis mycket enklare än vad som var planerat. I Enköping blev det en envåningsbyggnad - 63 fot lång och 32 fot bred. Den ödelades f.ö vid en brand i december 1884. Den nya - något pampigare - som sedan byggdes , står kvar än i dag.

Till stationen i Enköping anställdes en stationsinspektör , en telegrafist och bokhållare , en notisbärare och fyra stationskarlar.

 

Övrigt:

Den förste stinsen vid Enköpings järvägsstation : Oscar Emanuel Löfgren

Restid Enköping - Stockholm 1877   snälltåg 2 timmar 20 minuter

En av initiativtagarna till järnvägen var Gillis Bildt  , politiker och senare ( 1888 - 1889) statsminister. Han var farfars farfar till f. statsministern Carl Bildt

Banan övertogs 1944 av SJ

Sveriges första järnväg där vagnar drogs av lok invigdes 1856. Den gick mellan Örebro och Nora

 

 

 

JÄRNVÄGSSTATIONEN BRINNER

Natten mellan den 3 och den 4 december 1884 var till en början lugn. Stadens nöjeslokaler hade stängt , mörkret hade lagt sig och de flesta av Enköpings innvånare låg och sov. De två brandvakterna som patrullerade gatorna i staden upptäckte dock en bit in på natten ett ovanligt starkt ljussken norr om staden. Att det var något som brann misstänkte man snabbt , men vad var det som höll på att bli lågornas rov. Där,  norr om åsen fanns ju inget utom byggnaderna vid järnvägsstationen. Snart förstod man att det var självaste järnvägsstationen som brann.

Larmet gick och nu skulle alla stadens manliga invånare mellan 18 och 55 år samlas på torget för att där under brandrotemästarnas befäl iordningställa brandkårens utrustning precis som man gjort under otaliga övningar. De fyra sprutorna hämtades från spruthuset på Sandgatan, slangkärran med 300 fot slang kördes fram, vattenhämtarna och bärgningsavdelningen skyndade till och reserven anmälde sig. Allt skedde under överinsende av brandchefen Hans Wallin , till vardags lärare vid stadens folkskola.

Allt detta tog naturligtvis en bra stund och när väl allt var klart återstod endast den långa marschen mot järnvägsstationen. På en vinterknaglig väg längs den mörka åsen tågade man så , med standarbärare Lundbladh i spetsen , mot ljusskenet i norr. Väl framme kunde man endast konstatera att inte mycket fanns kvar av stationshuset. Stationsinspektör Löfgren som bodde med sin familj och några pigor bodde i stationshuset hade lyckats rädda alla ur lågorna och själv försökt släcka elden. Alla försök var dock förgäves och med den långa tid det tog för stadens brandkår att ta sig fram till brandplatsen hade han tidigt insett att inget fanns att göra. Den blott 8 år gamla byggnaden fanns inte mer.

Orsaken till branden kunde aldrig klarläggas. Inga brandfarliga vätskor eller ämnen hade funnits i huset och vid tiotiden på kvällen hade stationskarlarna Bersell och Jhansson släckt alla lampor och låst dörrarna. Resultatet av det hela blev att Enköping något år senare fick en ny järnvägsstation. Den nya byggnaden var av sten och betydligt pampigare än den ursprungliga. Ja , en reporter i Enköpingsposten konstaterade med viss förtjusning att ”det nya stationshuset har ingen likhet med den nedbrunna osmakliga laduliknande byggnaden”.

Tlläggas kan också att den nya järnvägsstationen står kvar än i dag i stort sett i ursprungligt skick.

 

           bild-radhus.jpg

Designed by Ali Han